Gårdagen – en bajsdag.

Halloj i vintersolen,

Hoppas att ni har det bra.

Själv har jag sovit oroligt.. i natt vaknade jag säkerligen en 4 gånger. Å varje gång efter att ha drömt hiskeligt intensiva drömmar. Jag blev tagen om gisslan i ett rån, jag sprang runt vilse i korridorer på ett stort hotell etc etc. Så den första tanken som dök upp i huvudet när jag vaknade “på riktigt” var; Jisses så skönt, äntligen får jag vila!

Igår hade jag en bajsdag… eller rättare skrivet, det blev en bajsdag när jag bestämde mig för att gå en omvägspromenad till ICA Maxi. Jag behövde hämta ut mer Metformin (diabetsmedicin) & tänkte att en omväg på 3 km kan göra mig gott. Det var superskönt att komma ut i den friska luften. Lite småisigt på sina ställen, men det gick bra. Efter ca 2½ km började jag känna mig skakis & så där obehagligt svag i benen, som om de inte skulle bära mig.
HÄRLIGT! En ångestattack under promenaden… nåja, jag var tvungen att hämta ut medicinen, så jag lunkade på & andades djupa andetag, in genom näsan & sen pysa ut luften sakta genom munnen. Å det hjälpte… åtminstone till dess att jag hade 100 m kvar till Maxi. Då kändes det som om jag skulle falla ihop, så skakis & knäsvag var jag. Å tårarna brände bakom ögonlocken.
När jag kom in på Apoteket i ICAs lokaler, så tog jag en nummerlapp & satte mig på en stol… då började tårarna helt okontrollerat att forsa. Å jag var så matt att jag inte orkade bry mig om att folk tittade på mig.
Allt jag tänkte var att jag får lov att ringa min pappa & fråga om han kan komma & hämta mig på Maxi & köra mig hem… jag ville bara därifrån!

Tyvärr behövde jag handla på ICA åxå, så när jag fått mitt Metformin, torkade jag tårarna & tog mig in i butiken. Fy faaan vad jag mådde dåligt. Så knäsvag, så ledsen & så skakis. Jag rafsade ihop det jag behövde mest & gick till kassan.
När jag betalat, så stod jag där med telefonen i handen & tänkte ringa pappa… men så tänkte jag att jag kanske skulle må bättre av att promenera hem. Frisk luft borde va bra & det lindrade ju på vägen till ICA. Å jag kan ju alltid ringa honom på vägen om jag känner att det är ohållbart att gå. Så jag promenerade de dryga 2 km hem… med tårarna forsandes, knäsvag & skakis.

Fy faan vad jag är dum ibland! När jag kom hem, så mådde jag så himla dåligt & tårarna bara forsade. Varför ringde jag inte pappa? Varför måste jag alltid klara allt själv? Varför måste jag vara så djävla duktig jämt?

these times are hard, but will pass

Så gårdagseftermiddagen & kvällen tillbringades i soffan… jag började virka lite… i hopp om att hitta ett lugn. Ett par gånger började jag helt okontrollerat att gråta, som ett litet barn… Men försöker att säga till mig själv att det är OK. Det är något som vill ut & det måste få komma ut för att jag så småningom skall få må bra.

Nu skall jag kasta in mina träningskläder i tumlaren, så jag hinner ut en promenad i solen…

Har ju lovat att återkomma med inlägg efter mitt besök med Dr Bo & det kommer… håll ut 😉

Kram på er.
// Pernilla

Leave a reply