Träffade min Rehabcoach…

Halloj Finingar,

Japp, idag träffade jag min Rehabcoach.
Min arbetsgivare har en försäkring via EuroAccident, där vi erbjuds en Rehabcoach om vi är sjukskrivna en längre period. Rehabcoachen skall genom möten med mig, min närmaste chef & vår personalchef finnas som stöd för både mig & min arbetsgivare under min rehabiliteringsprocess.
Hon, japp i mitt fall fick jag en tjej i min egen ålder som coach, skall skaffa sig en uppfattning om min situation & sedan se om det finns ytterligare behov av utredning eller rehabiliteringsåtgärder. Allt för att min återgång till arbetet skall bli så skonsam som möjligt.

Ofta så väljer man att träffas utanför arbetsplatsen, då den kan vara knuten till mycket negativt för den sjukskrivne. Men jag har ju nu varit sjukskriven i 6 veckor & ville se hur jag reagerade på att komma tillbaka till jobbet. Så jag valde att träffas där… dels för att jobbet ligger på ett bra promenadavstånd för mig, men åxå för att jag hoppades orka gå upp & säga hej till kollegorna. Man saknar dem ju…

Phew, redan när jag kom innanför dörren & började klä av mig i kapprummet på nedervåningen där vi har vår matsal & våra konferensrum, så sköljde tårarna över mig…. så jag stod där & grät någon minut… innan jag fyllde en kanna vatten, tog med den & ett glas & knackade på dörren till det konferensrum där Tessan & Rehabcoachen satt.

Det var ett rätt spännande möte… vi pratade om hur jag mår idag… vart jag var när jag blev sjuk & hur jag ser på den tiden som förflutit sedan jag blev sjuk. Det blev mycket prat… & massor av tårar så klart.
Jag fick redogöra för min arbetssituation innan jag blev sjuk & vi pratade om vad jag har för arbetsuppgifter & hur en arbetsdag ser ut i stora drag. Å vad mitt mål är när jag kommer tillbaka på 100% till arbetet.
Vi pratade åxå om min sociala situation, vänner & familj. Vart jag står vad gäller återhämtning i form av sömn & vila. Orkar jag träna hårt eller är det bara promenader som gäller? Hur har jag det med koncentration? Blir jag lätt arg? Klarar jag av att vistas i folksamlingar? Vilken typ av TV-program klarar jag av att se på? Har jag några fritidsintressen & klarar jag av dessa idag?
Allt detta för att hon skall kunna skaffa sig en uppfattning om “var” i processen jag befinner mig.
Å jag berättade så klart att jag bara orkar med promenader – men utan musik eller ljudbok i öronen. Annars blir det för mycket intryck. Jag klarar inte av att åka & handla de tider på dygnet när det är som mest människor ute. Koncentrationen är katastrofal, men jag försöker mig på lite mindfulness & meditation ibland. Hemma ensam större delen av dagarna ger inte så mycket att bli arg på, men jag hade extremt kort stubin månaderna innan jag blev sjuk, helt klart. Jag som älskar hockey har fått lägga det åt sidan ett tag… i alla fall att åka till Hovet & titta på “live-hockey”. Hemma i soffan brukar funka om jag inte har så hög volym på TVn. Å vad gäller TV, så blir det inga thrillers eller actionfilmer just nu… det är för intensivt, för höga ljud & skrämmande intryck.
Jag berättade att jag på inrådan från Dr Bo tagit upp mitt handarbete igen… detta då det är avkopplande & även kan bli lite meditativt. Men bakningen får nog vänta lite till… just nu känns det som ett alltför stort projekt.
Å sömnen… den behöver jag inte ta här 😉 den kan ni läsa om i föregående inlägg.

När vi avrundade konstaterade hon att jag hade en lång väg kvar innan jag skulle vara tillbaka på jobbet. Jag blev både lättad & ledsen att höra det… Lättad för att mitt sunda jag inser att inte är redo för att börja jobba än. Ledsen för att jag ju tycker att jag varit hemma länge redan! Men hon sa att 6 veckor är ingenting, med tanke på vad jag berättat för henne & framför allt när hon pekade på vad jag faktiskt berättat att jag ännu inte klarar av.

Hon tyckte att det var väldigt bra att jag redan var i kontakt med en psykolog & att vi hunnit träffas några gånger. Å hennes jobb nu är att finnas där som stöd för mig… & hon är aldrig längre än ett samtal bort. Strular Försäkringskassan, eller om min läkare har frågor, så kan hon hjälpa till. Å bara det kändes fantastiskt att höra.

Å på vägen hem slog det mig – sättet vi pratat på & en del av de tankar jag fick med mig hem, påminde en del om mina samtal med Dr Bo. Så det kändes lite som ett kompletterande samtal med Dr Bo. Väldigt behagligt. Det rör upp massor av känslor & ännu mer tankar, men det blir bra till slut…

Så gissa om jag var trött när jag kom hem… dessutom tog jag mig ju inom ICA Maxi för att handla lite mjölk & ägg. Det slutade med en ryggsäck som vägde säkerligen 7,8 kg & en påse med lite lättare saker i, såsom bröd & ägg. Det var nog lite galet… “men när man ändå är ute”…

Så nu är jag  helt slut både i kropp & knopp… har sovit på soffan 40 minuter. Det svider i ögonen av alla tårar & jag har grymt ont i mina axlar (nåt jag lärt mig kommer när jag bearbetar jobbiga saker). Så ikväll blir det lugnt, jag väntar på att André skall bli färdig med maten (hans favoriträtt – pannkakor), sen blir det nog lite virkning framför hockey på TVn.

Kram på er

// Pernilla

Leave a reply